Vandringsdagbok - Etapp 4...
Sälka - Tjäkta 14 km Lördagen den 9 augusti 09:40 - 13:13
Innan jag lämnade Sälka fick jag ta lite hjälp av sjuksyster som fanns i checkpointen. Hon punkterade de blåsor som jag fått på lilltån. Sedan tejpade hon in dem och uppmande mig att inte ta av den tunna innerstrumpan innan målgång. Så fick det bli...
Efter en lång vila - tolv timmar - gick vi vidare upp mot Tjäktapasset, banans högsta punkt. Första biten, ca 1 timma, regnade det så mycket så att vi hade både regnbyxor och regnjacka på oss. Sedan klarnade det upp och regnkläderna fick ta plats i ryggsäcken resten av etappen.
Finessen med att ha gått ända fram till Sälka första dagen var att det bara var 7 km fram till högsta punkten. Hela vägen fram till stigningens början hade jag ett leende på läpparna, äntligen skulle jag få testa om träningen i slalombacken givet det jag hoppats. Uppe i passet, utan ett enda stopp under stigningen på drygt 350 höjdmeter, kunde jag konstatera att så var fallet. Kände mig urstark hela vägen. Redan denna upplevelse gjorde att jag kände att all träning kändes "intjänad".
Baksidan på passet består av ett månlandskap fullt med stenskravel. Det var inte utan att man tänkte på hur det är möjligt att avverka dessa kilometer i ett tempo som motsvarar 60 min/10 km. Något som rimligtvis den nye rekordhållaren gjort eftersom han gick i mål på 12 h 53 min... Som småbarns förälder, och sagoboksläsare, så gick även tankarna till boken om Astons stenar...
Vid kontrollen i Sälka frågade jag om kontrollen i Tjäkta var utflyttad från stugan, som ligger ca 1+1 km från själva leden.
- Ja, det är den. Var svaret jag fick. Det man inte sa var att den även var nedflyttad ca 2 km... Kändes segt att gå så mycket förbi stugan när man trodde att man var framme...
Innan jag lämnade Sälka fick jag ta lite hjälp av sjuksyster som fanns i checkpointen. Hon punkterade de blåsor som jag fått på lilltån. Sedan tejpade hon in dem och uppmande mig att inte ta av den tunna innerstrumpan innan målgång. Så fick det bli...
Efter en lång vila - tolv timmar - gick vi vidare upp mot Tjäktapasset, banans högsta punkt. Första biten, ca 1 timma, regnade det så mycket så att vi hade både regnbyxor och regnjacka på oss. Sedan klarnade det upp och regnkläderna fick ta plats i ryggsäcken resten av etappen.
Finessen med att ha gått ända fram till Sälka första dagen var att det bara var 7 km fram till högsta punkten. Hela vägen fram till stigningens början hade jag ett leende på läpparna, äntligen skulle jag få testa om träningen i slalombacken givet det jag hoppats. Uppe i passet, utan ett enda stopp under stigningen på drygt 350 höjdmeter, kunde jag konstatera att så var fallet. Kände mig urstark hela vägen. Redan denna upplevelse gjorde att jag kände att all träning kändes "intjänad".
Baksidan på passet består av ett månlandskap fullt med stenskravel. Det var inte utan att man tänkte på hur det är möjligt att avverka dessa kilometer i ett tempo som motsvarar 60 min/10 km. Något som rimligtvis den nye rekordhållaren gjort eftersom han gick i mål på 12 h 53 min... Som småbarns förälder, och sagoboksläsare, så gick även tankarna till boken om Astons stenar...
Vid kontrollen i Sälka frågade jag om kontrollen i Tjäkta var utflyttad från stugan, som ligger ca 1+1 km från själva leden.
- Ja, det är den. Var svaret jag fick. Det man inte sa var att den även var nedflyttad ca 2 km... Kändes segt att gå så mycket förbi stugan när man trodde att man var framme...
Kommentarer
Trackback
