Envishet

Frågan må ju låta banal och lätt att svara på: För att orka genomföra Fjällräven Classic. Detta kanske skulle vara ett i och för sig både korrekt och kort svar. Frågan är dock betydligt mer komplex än så. Frågan reser näst intill existensialistiska spörsmål som handlar om eget välbefinannde, och då inte bara fysiskt utan även psykiskt. Robert Carl-Oskar Broberg, mer känd som Robban, har skrivit en sång med textraden "målet är ingenting - vägen är allt". Alla de studenter som deltagit i arrangemanget "Solastafetten" mellan Karlstad och Göteborg vet vad jag pratar om eftersom några av de deltagande lagens supporterbussar brukade spela denna låt under det dryga dygn som tävlingen höll på.... Lite så är det för mig. Det är viktigt att se träningen som en process och ett projekt. Man planerar för att genomföra den och man genomför träningen och under passet sorteras de saker som för tillfället finns i ens tankar. Detta sker dock bara fram till en viss gräns - blir man för trött orkar man helt enkelt inte tänka på jobb, familj och annat som fyller ens huvud. Man når ett eget träningens nirvana där inte vardagens bekymmer kan tränga in. Detta är riktigt skönt! För mig är det alltså inte frågan om att träna endast för att få känna en känsla av tillfredställse efteråt, även om jag gör även det, utan det måste ses som en helhet. Denna helhet leder sedan fram till en större känsla av välmående, som jag skrev både fysiskt och psykiskt. Låter detta som en dåres försvarstal? Det är det självklart fritt fram att tycka men faktum kvarstår: Det blir vanligare och vanliga att ordinera fysisk träning istället för medicin till människor som besöker läkare för fysisk smärta.....

Igår, torsdag, följde jag min inre röst och bestämde mig för att se klart på Solens mat innan jag drog på mig skorna och gick ut. Den inre frid som Bo Hagström förmedlar kanske gjorde mig kanske väl avslappnad.... Efter två kilometer trodde jag nästan att jag skulle få fortsätta på 5 km-spåret istället för att svänga ut på milspåret för att sedan kroka på vägen ned mot Dye. Kroppen kändes som spagetti, hihihi, och ryggsäcken kändes som om den vägde 20 kg istället för 7-8. Nåväl, jag bestämde mig i vart fall för att ta höger upp i skogen och se om kraften skulle komma tillbaka och bestämde mig för att första delmålet fick bli Dyegård och bommen över vägen där. Jag visste att det fanns möjlighet till vila under tak där om så skulle behövas. Nu behövdes inte det utan det tuffade på rätt bra hela vägen hem, total tiden blev i och för sig blygsamma 105 min men viktigare var att jag kunde vända de negativa känslorna från starten till något positivt och att jag fortsatte kämpa. Detta är en viktig lärdom inför Classic där det kommer vara ofrånkomligt med "dippar" i humöret under så lång vandring.

Rundans enda lilla missöde var att gummitopparna på stavarna nu blivit utslitna, vilket gjorde att stavarna "studsade" på asfalten eftersom stålspetsen gått igenom. Ingen höjdare. Tog av mig stavarna när jag kom ut på cykelvägen efter Älvåker och bar dem i händerna hem. Skall åtgärdas snarast!! Den cirkulation som blir i axlarna och hela överkroppen med stavarna är verkligen kanon. Dessutom slipper jag fenomenet med svullna händer som brukar bli fallet efter en längre stunds vandring.

Eftersom jag hoppade över en vilodag, vila får bara den göra som genomför ordentliga träningspass, är jag nu i fas med planeringen för veckan. I varje fall om man ser till antalet pass, inte riktigt om man ser till passens längd.

Sommaren 2000 genomförde jag och min dåvarande flickvän (det är väl bäst att tillägga att hon idag är fru Ingemarsson....) en vandring från Abisko till Nikkaloukta. Det var första vandringen för oss båda och som ni säkert förstår gick vi med väldigt tung packning. Ett misstag som många förstagångsvandrare gör. Innan denna vandring köpte vi den eminenta boken På Fjälltur Kebnekaise och Abisko av Claes Grundsten (för de flesta mest känd som en gudabenådad fotograf). Med denna bok som utgångspunkt har jag nu gjort ett första utkast till taktik för vandringen från Nikkaloukta till Abisko. När jag varit ute och gått har jag vänt och vridit på huruvida det är bäst att starta tidigt eller sent, det är ju nämligen två starttider varje dag - en kl 10 och en kl 17. Jag har nu landat i att det är bäst att starta tidigt för att ge sig själv möjlighet att genomföra en rejäl första stint (racingspråk för den tid som förflyter mellan två depåstopp) innan mörkret faller.

10:00 start Nikkaloukta för första etappen till Kebnekaise fjällstation. Denna sträcka är 19 km och + 220 höjdmeter. Enligt det tänka upplägget tar denna sträcka 3h 30 min. Efter 60 min lunchstopp går vi vidare mot Singi klockan 14:30. Denna etapp är 14 km och - 120 höjdmeter, + 150 höjdmeter. Denna sträcka beräknas ta 4h 30 min, framme 19:00. Efter matpaus på 60 minuter så är borde depåerna vara påfyllda så att det första dagen även skall vara möjligt att gå etappen fram till Sälkastugorna innan läger slås för natten. Denna tredje etapp är 12 km och innebär en stigning på 100 höjdmeter och den beräknas ta 3h, varför målet bör nås ca 23:00. Denna något svettiga inledning medför en ordentlig vila innan stigningen över Tjäktjapasset, ledens högsta punkt.

Kroppen behöver några timmars vila efter denna ambitiösa start... Revelj kl 05:00 och avmarsch 06:00 möjliggör en andra dag som leder ända fram till Alesjaurestugorna innan nästa längre vila. Inledningsvis forceras som sagt Tjäktjapasset och sedan görs nedstigningen till stugan med samma namn. Denna etapp är 12 km och innebär en stigning på 300 och ett fall på 150 höjdmeter. Sträckan beräknas ta 4 timmar så kaffe kan intas i anslutning till stugan klockan 10:00. Efter välbehövlig vila och mat går vi vidare till Alesjaurestugorna. Dit är det 13 km fin vandring nedför (- 220 m). Jag beräknar att det kommer ta ca 4h varför vi kommer vara framme kl 14. Med tanke på vad vi låtit våra kroppar genomlida borde det inte vara några problem att somna ändå. Uppstigning och middag kl 18.30 för att traska vidare kl 20:00.

Nästa sträcka avslutas vid Abiskojaurestugan och dit är det ganska långt, 20 km men i gengäld går det rejält utför, - 330 m och det stiger bara 40 m. Detta gör att det ändå går ganska snabbt, uppskattningsvis 6h. Stugorna nås alltså kl 02:00. Nu är helt upp till hur vi mår om vi orkar är det läge att inte sova så länge. Då kan nämligen de sista 15 km, i lätt medlut, - 105m, klaras av före 10:00 och då skulle i så fall sensationen vara ett faktum - 11,5 mil på två dygn...

Helt medveten är jag dock om att det är ett tufft schema som jag skrivit ned... Tufft men samtidigt helt realistiskt, även om det förutsätter att allt fungerar. Det positiva är dock att jag själv sitter på den viktigaste pusselbiten - nämligen min egen träning och hur väl förberedd jag är när jag står på startlinjen. Jag kommer att tänka ett varv till och under veckan återkomma med ett schema för en tid strax under 72 timmar, som är gränsen för guld...

Har startat denna blogg för att lägga lite extra press på mig själv i min träning fram emot Fjällräven classic nästa år.

Gick hemma i regnet i somras och var kraftigt störd över att jag inte tränade och insåg att jag måste ha ett mål med att komma igång. Lite lägligt kom katalogen från Naturkompaniet och i den stod det om "tävlingen" Fjällräven Classic. Sagt och gjort. Efter någon timma hade jag bestämt mig! En Excelark med 150 träningspass var skapat och stavarna avdammade. Min kära hustru skakade på huvudet och tänkte nog att anfallet snart skulle gå över.... Nu drygt femtio träningspass och tre månader senare skakar hon väl i och för sig fortfarande på huvudet när skorna snöras på när vår dotter Vera har somnat men samtidigt inser hon att det kommer att ta ovanligt lång tid denna gång innan anfallet går över....

Vill ni läsa mer om arrangemanget så finns information på http://www2.fjallraven.com/classic/