Envishet

Frågan må ju låta banal och lätt att svara på: För att orka genomföra Fjällräven Classic. Detta kanske skulle vara ett i och för sig både korrekt och kort svar. Frågan är dock betydligt mer komplex än så. Frågan reser näst intill existensialistiska spörsmål som handlar om eget välbefinannde, och då inte bara fysiskt utan även psykiskt. Robert Carl-Oskar Broberg, mer känd som Robban, har skrivit en sång med textraden "målet är ingenting - vägen är allt". Alla de studenter som deltagit i arrangemanget "Solastafetten" mellan Karlstad och Göteborg vet vad jag pratar om eftersom några av de deltagande lagens supporterbussar brukade spela denna låt under det dryga dygn som tävlingen höll på.... Lite så är det för mig. Det är viktigt att se träningen som en process och ett projekt. Man planerar för att genomföra den och man genomför träningen och under passet sorteras de saker som för tillfället finns i ens tankar. Detta sker dock bara fram till en viss gräns - blir man för trött orkar man helt enkelt inte tänka på jobb, familj och annat som fyller ens huvud. Man når ett eget träningens nirvana där inte vardagens bekymmer kan tränga in. Detta är riktigt skönt! För mig är det alltså inte frågan om att träna endast för att få känna en känsla av tillfredställse efteråt, även om jag gör även det, utan det måste ses som en helhet. Denna helhet leder sedan fram till en större känsla av välmående, som jag skrev både fysiskt och psykiskt. Låter detta som en dåres försvarstal? Det är det självklart fritt fram att tycka men faktum kvarstår: Det blir vanligare och vanliga att ordinera fysisk träning istället för medicin till människor som besöker läkare för fysisk smärta.....