Envishet

Igår, torsdag, följde jag min inre röst och bestämde mig för att se klart på Solens mat innan jag drog på mig skorna och gick ut. Den inre frid som Bo Hagström förmedlar kanske gjorde mig kanske väl avslappnad.... Efter två kilometer trodde jag nästan att jag skulle få fortsätta på 5 km-spåret istället för att svänga ut på milspåret för att sedan kroka på vägen ned mot Dye. Kroppen kändes som spagetti, hihihi, och ryggsäcken kändes som om den vägde 20 kg istället för 7-8. Nåväl, jag bestämde mig i vart fall för att ta höger upp i skogen och se om kraften skulle komma tillbaka och bestämde mig för att första delmålet fick bli Dyegård och bommen över vägen där. Jag visste att det fanns möjlighet till vila under tak där om så skulle behövas. Nu behövdes inte det utan det tuffade på rätt bra hela vägen hem, total tiden blev i och för sig blygsamma 105 min men viktigare var att jag kunde vända de negativa känslorna från starten till något positivt och att jag fortsatte kämpa. Detta är en viktig lärdom inför Classic där det kommer vara ofrånkomligt med "dippar" i humöret under så lång vandring.

Rundans enda lilla missöde var att gummitopparna på stavarna nu blivit utslitna, vilket gjorde att stavarna "studsade" på asfalten eftersom stålspetsen gått igenom. Ingen höjdare. Tog av mig stavarna när jag kom ut på cykelvägen efter Älvåker och bar dem i händerna hem. Skall åtgärdas snarast!! Den cirkulation som blir i axlarna och hela överkroppen med stavarna är verkligen kanon. Dessutom slipper jag fenomenet med svullna händer som brukar bli fallet efter en längre stunds vandring.

Eftersom jag hoppade över en vilodag, vila får bara den göra som genomför ordentliga träningspass, är jag nu i fas med planeringen för veckan. I varje fall om man ser till antalet pass, inte riktigt om man ser till passens längd.